Category Archives: Allmänt

Varför så känslig?

Efter att föreningen Vetenskap och Folkbildning nyligen utsåg Mora-Orsa miljönämnd till årets förvillare så har debatten naturligtvis kommit igång igen mellan de som anser att Elöverkänslighet är en ”riktig” (fysisk) sjukdom och de som anser att det är påhitt eller psykosomatiskt.

Eftersom båda sidor gärna slänger vetenskapliga argument på varandra så tänkte jag att det kunde vara roligt att se lite på de studier som gjorts under åren. Elöverkänslighet kallas också ibland för elallergi vilket är missvisande då det inte handlar om en allergi i ordets rätta bemärkelse, dvs en aktivering av immunsystemet. På engelska används termen ”Electromagnetic hypersensitivity” (EHS). Symtomen, som alltid är ospecifika, innefattar trötthet, huvudvärk, koncentrationssvårigheter,
yrsel, hjärtklappning, oro, ångest m.m. Med ospecifika symtom menas något som inte direkt kan kopplas till en viss sjukdom eller ett tillstånd utan symtom som är mer allmänna och drabbar de flesta någon gång i livet.

De symtom som beskrivs för EHS är i princip samma som brukar beskrivas för andra omdiskuterade sjukdomstillstånd, t.e.x. amalgamsjuka. Besvären och de utlösande faktorerna varierar. Majoriteten av de drabbade, omkring tre fjärdedelar, är kvinnor. För vissa kan det bli ett allvarligt och isolerande handikapp. Symtomen utlöses när den drabbade upplever sig utsatt för elektromagnetiska fält, dock ofta i klart lägre dos än vad som kunnat visas orsaka fysiologisk påverkan i djurstudier 1. Debatten kring EHS tog fart på 80-talet och har länge varit en framför allt svensk företeelse.

EHS är ett område som faktiskt är förvånansvärt väl studerat vilket visar att man faktiskt tagit dessa symtom på allvar från forskarvärldens sida. Under 90-talet genomfördes ett flertal studier, framför allt i de nordiska länderna, som tyvärr var ganska dåligt utförda, bland annat saknade de flesta en kontrollgrupp 2 och de gav också varierande resultat och tittade framför allt på hudsymtom. Sedan följde några år av mer eller mindre välgjorda studier men ingen lyckades visa antingen det ena eller andra.

2005 kom en review-artikel av Rubin och medarbetare 3, en review-artikel tittar på kunskapsläget för tillfället och de studier som har gjorts inom ett visst område. Man tittade på provokationsstudier hos de som självrapporterat EHS och i förekommande fall en kontrollgrupp. En provokationsstudie innebär att man utsätter en person för elektromagnetisk strålning utan att personen vet om den är avslagen eller på. Försökspersonen ska då ange antingen att de känner strålningen eller att de får symtom. Om studien är välgjord är den också dubbel-blindad dvs den som studerar försökspersonen vet inte heller om den elektromagnetiska strålningen är på- eller avslagen. Det är en mycket välgjord genomgång och visade följande;

  • 7 blinda eller dubbelblinda studier visade på någon effekt av elektromagnetiska fält hos de som sa sig lida av EHS.
  • Av dessa 7 kunde dock inte resultaten upprepas (av samma forskare) i 2 av studierna (återstår 5)
  • Ytterligare 3 studier var sannolikt statistiska artefakter (dvs inget korrekt resultat utan beroende på statistisk överbearbetning. (återstår 2)
  • Av de 2 återstående studierna fanns visserligen en statistiskt signifikant effekt men studierna motsäger varandra då den ena påvisade ett bättre humör (mood) medan den andra påvisade ett sämre humör vid provokation.

I kontrast till dessa 7, varav alltså endast 2 kunde anses visa en statistiskt signifikant effekt, så fann man ytterligare 24 studier som ej kunde påvisa någon effekt! Som så ofta inom vetenskap är man alltså hänvisad till att göra en vetenskaps-baserad uppskattning av bevisläget som i detta fall naturligtvis tungt väger över åt att det inte finns en verkligt fysiologisk påverkan hos personer som säger sig lida av EHS.

Men artikeln stannade inte vid detta. Man tittade också på de studier som hade undersökt sambandet mellan symtom och försökspersonernas upplevelse att de utsattes för elektromagnetiska fält. I samtliga studier man tittade på upplevde försökspersonerna förstärkta symtom då de trodde att de utsattes för strålning. Detta resultat antyder så klart att det finns en stark psykologisk koppling till symtomupplevelsen.

Behandling?

Hur ska man då hantera de personer som upplever sig som överkänsliga? Ja, idag så är samtliga intresseföreningar som finns för elöverkänsliga inne på att det är en yttre fysisk påverkan (ibland kopplat till diverse konspirationsteorier) som orsakar symtomen och att samhället måste skydda dessa medborgare. En sån inställning kommer naturligtvis inte att leda någonstans då symtomen så uppenbart har en annan botten. Ändå har samhället till viss del gått på de drabbades upplevelser och man har så kallat ”elsanerat” offentliga lokaler för miljontals kronor.

 Tidigare skrev Mats Reimer om ett elsanerat undersökningsrum i Falköping som kostat 1 miljon kronor och använts av en patient under 8 månader.

Så vad hjälper då? Det enda som idag har visat sig ha effekt är kognitiv beteendeterapi (KBT). Rubin och medarbetare har tittat på olika behandlingsformer för EHS och man kom fram till följande 4;

  • 9 studier undersöktes som behandlade EHS med KBT, skärmskydd, avgränsning av elektromagnetiskt fält, intag av antioxidanter och akupunktur.
  • Kvalitén på studierna var begränsade.
  • KBT är mer effektivt än ingen behandling.
  • De övriga behandlingarna kunde inte påvisa någon förbättring.

Slutsats

Det tycks som att bevisläget är klart. EHS får betraktas som en symtombild med framför allt psykisk bakgrund. Betyder det att man ska ignorera de drabbade? Nej, naturligtvis inte och det är här de drabbade ofta känner sig kränkta och påhoppade. Bara för att en symtombild har psykisk bakgrund betyder det inte att den inte ska behandlas. Men, den kan naturligtvis inte behandlas om man inte erkänner den verkliga orsaken till problemet. Här har vården en stor utmaning i att hantera dessa patienter som idag känner sig förbisedda och ignorerade, vi måste jobba på ett sätt att bemöta dessa så att de kan få korrekt vård och inte behöva slå sig i slang med paranoida konspirationsteoretiker som inte gör ett jota för att hjälpa de drabbade utan tvärtom utnyttjar de drabbade för att gynna sina egna syften.

När argumenten tryter…

När personer som Torbjörn Sassersson och Börje Peratt inte längre har några argument att komma med så övergår man till att hänga ut personer och hota dem.

Läs gärna historien här skriven av Fredrik Fridsten som genom att skriva på Facebook-gruppen ”Terry Evans vänner” råkade ut för Peratts svada om de som han kallar ”voffare” och som tydligen ”till och med påverkat utnämningar till höga befattningar och krossat karriärer.” (man är ju bra nyfiken hur högt upp konspirationen sträcker sig, Reinfeldt? Obama? Ockelbo kommunledning?). Man väljer att skriva brev till Fridstens (och många andras) arbetsgivare och lägger dessutom ut deras arbetsgivare på nätet.

Det är en tråkig trend på nätet som vi sett allt oftare på sista tiden, senast mot den tonåriga brittiska bloggaren Rhys Morgan som blev förföljd och hotad av en representant för Burzynski Clinic, att alternativare och woo-woos tar till hot och publicering av privata uppgifter när de inte längre har argument att komma med.

Vad träffar du för läkare?

Jag tänkte jag skulle sticka emellan med en sak som jag ofta får frågor om i mitt yrke, nämligen vad alla olika beteckningar på läkare betyder.

När man besöker vårdcentralen (på vissa håll kallat familjeläkarcentral eller husläkarcentral) eller sjukhuset för att träffa en läkare, kan man möta olika sorters läkare. Och då pratar jag inte om olika sorters specialister eller om läkaren var bra eller inte, utan om ”rangordningen” mellan läkare.  Jag tänkte här beskriva de olika läkartyperna då det kan vara bra att känna till vilken utbildningsnivå de befinner sig på.
Läkarstudenten:
Också kallad läkarkandidaten, medicine kandidaten eller kort och gott kandidaten. Kandidaten går på läkarlinjen och kan befinna sig var som helst på den, från termin 1 till termin 11 (sista terminen). Kunskapen kan alltså variera mycket beroende på var i utbildningen han eller hon befinner sig. Som kandidat får man inte ta egna medicinska beslut utan alla beslut ska tas i samråd med handledare (i praktiken kan dock en kandidat ibland ta enklare medicinska beslut). Kandidaten har inte rätt att förskriva läkemedel. Efter avslutad termin 9 får man som läkarstudent arbeta som läkare vilket många gör under sommaren, man benämns då vikarierande underläkare.
AT-läkaren:
Har tagit läkarexamen, det vill säga avslutat studierna på universitetet. AT står för AllmänTjänstgöring och är den ”praktik”-period på minst 18 månader (ofta längre) som en examinerad läkare måste göra för att bli legitimerad. Under sin AT-tid är läkaren placerad på Kirurgen, Medicinkliniken, Psykiatrin och Vårdcentralen. Ofta också på en eller flera andra valfria kliniker. Ofta möter du AT-läkaren på akutmottagningen där de utgör en viktig länk i jourleden. En AT-läkare ska ha tillgång till handledning för svårare beslut, men har rätt att fatta egna medicinska beslut och har också rätt att förskriva läkemedel. En AT-läkare har inte en äldre läkares erfarenhet men är å andra sidan mycket bred i sina kunskaper och har ofta mer tid med dig som patient.
ST-läkaren:
Har gjort sin AT och blivit legitimerad. ST står för SpecialistTjänstgöring och är den period på 5-7 år (minst) som läkaren arbetar för att bli specialist inom en speciell gren inom läkarvetenskapen. ST-läkaren arbetar under denna tid på den klinik där han eller hon tänker sig att bli specialist, men du kan också möta läkaren på en annan klinik där läkaren arbetar en period för att bredda sina kunskaper. Inom läkarkåren kallas denna period för ”randning”, det kan till exempel handla om en ST-läkare i Barnmedicin som arbetar ett halvår på infektionskliniken för att få lära sig mer om infektionssjukdomar (som ju alla barn ibland besväras av). En ST-läkare kan ha olika mycket kunskap inom sitt område beroende på om han eller hon gjort få eller flera år inom specialiteten.
Underläkaren:
Är egentligen en tjänste-titel och säger inte mycket om var i sin karriär läkaren befinner sig. Denna titel ges till alla läkare som inte är färdiga specialister, vilket innebär att det kan vara allt från läkarstudenten efter termin 9 till ST-läkare i slutet på sin specialistutbildning.
Specialisten:
Har gjort sin specialistutbildning under 5-7 år. Anses nu vara ”färdig”, men på många större sjukhus specialiserar sig läkaren ofta ytterliggare inom sitt område och skaffar sig djupare kunskaper inom en mindre del av sitt specialistområde. I exemplet barnläkare kan han eller hon välja att framför allt jobba med barn med diabetes, eller barn med neurologiska skador.  En vanlig missuppfattning är att de läkare som inte specialiserar sig blir allmänläkare (distriktsläkare), inget kunde dock vara mer fel! En allmänläkare är så kallat allmänspecialist, och har ett av de absolut svåraste yrkena inom läkarvetenskapen eftersom de måste vara så breda i sina kunskaper. Nästan alla läkare i Sverige specialiserar sig inom något område.
Överläkaren:
Är också en tjänstetitel liksom underläkare. Är dock alltid specialistutbildad, har inte sällan doktorerat, det vill säga skrivit en avhandling inom något område. Oftast erfaren.
Professorn:
Är liksom överläkare en tjänstetitel. Har nästan uteslutande doktorerat.

Nytt utseende!

Jag var inte så förtjust i det gamla utseendet på bloggen, det var lite svårläst och svårt att lämna kommentarer på ett vettigt sätt så jag testar ett nytt tema, har du synpunkter så skriv gärna en kommentar!

Jag återkommer snart med lite helgläsning. Trevlig helg!

Årets förvillare och folkbildare!

Traditionsenligt så utser föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) årets förvillare och folkbildare.

I år (egentligen 2011) gick titeln årets förvillare till Miljönämnden i Mora-Orsa för deras agerande i samband med klagomål från en så kallat ”elallergiker”. Miljönämnden krävde först att alla Tele- och Radiomaster skulle riktas om för att minska obehaget hos den berörda personen vilket naturligtvis skulle få konsekvensen att kommunikationen skulle försämras.

DN uppmärksammade det hela och det blev en nationell nyhet vilket ledde till att trycket på miljönämnden gjorde att de ändrade sig, i alla fall tillfälligt. I ett debattinlägg i SvD förklarar VoF också sitt beslut närmare.

Kort kan elöverkänslighet beskrivas som de symtom folk beskriver när de upplever sig utsatta för strålning av olika slag, antingen från elektrisk apparatur eller från sändare av olika slag. Symtomen består ofta av ospecifika upplevelser såsom trötthet, utslag, pirrningar, darrningar etc. Problemet med så kallat elöverkänslighet är väl studerat och man har sett att personer som upplever sig känsliga inte reagerar när de utsätts för ”strålning” utan när de tror att de utsätts för det. Det tycks alltså kopplat till en upplevelse som i sin tur framkallar symtomen. Man har provat flera olika behandlingsmetoder men det tycks som om KBT (kognitiv beteendeterapi) har viss effekt. Problemet är att sådan terapi aktivt motarbetas av flera organisationer och alternativare eftersom de inte tror att orsaken är psykogen utan att det finns en fysisk förklaring. Det blir inte bättre av att myndigheter spelar med som i Mora-Orsa eller på många andra håll där man för dyra pengar bygger om både lägenheter och sjukhussalar.

Till årets folkbildare utsågs TV-programmet Hjärnkontoret för dess förmåga att förklara vetenskap för barn. Ett hedersomnämnande gavs också till Karin Bojs, vetenskapsjournalist på DN samt till Skeptikerpodden, ett av Sveriges absolut bästa poddradioprogram. Grattis till dem!

Giftig potenshöjare?

SvD skriver idag om en häftig idé som man börjat testa i Sydafrika. För att minska tjuvjakten på noshörningar för deras horn har man på försök sövt noshörningarna och genom små hål som man borrat i hornet har man fört in gift och färgämne med tryckluft. Man passade dessutom på att lägga in Barium vilket skulle kunna göra att hornen kan ses på tullens röntgenapparater.

”Blandningen av gift, färg och barium har utvecklats så att den binder med keratin, det hårämne som hornen är uppbyggda av. Exakt vilket gift som används är hemligt, men det sägs inte vara dödligt.”

Noshörningshorn är hett eftertraktat på många håll i världen. På en del ställen används det som dekoration (vilket färgämnena ska förhindra). Man har sedan tidigare gjort försök att söva noshörningarna och såga av hornen men tydligen har tjuvskyttarna tyckt att det varit lika bra att döda även de djuren så att de slipper spåra upp dem igen.

I Asien (och säkert delar av övriga världen) anses nermalda noshörningshorn vara potenshöjande, oklart varför eftersom åtminstone jag inte kan hitta en enda artikel som tyder på något sådant (som om frånvaron av evidens skulle hindra miljontals människor – se på homeopatin). Dessutom hittade jag en översättning av en gammal kinesisk medicinsk text som gav förslag på vad noshörningshornen botade (dock inte ett enda ord om potens) helst ska hornet komma från en nydödad hane (ursäkta lite knackig översättning men texten var rätt knackig från början).

”Det ska inte tas av gravida kvinnor, det kommer att döda fostret. Som ett motgift mot gifter. Att bota besatthet och hålla alla onda andar borta. För gelsemium- [jasmin] och ormförgiftning. För att förhindra hallucinationer och mardrömmar. Kontinuerlig administrering lättar kroppen och gör en mycket robust (!). Mot tyfus, huvudvärk och feber och förkylningar. Mot intermittent feber och delirium. Att ta bort rädsla och ångest, lugna levern och se klarare. Det är ett lugnande medel för att inälvorna, febernedsättande. Det löser slem. Mot infantil kramper och dysenteri. Föraskas och tas med vatten för att behandla våldsamma kräkningar, matförgiftning, och överdosering av giftiga läkemedel. Mot artrit, melankoli, förlust av rösten. Gör en pasta med vatten för hematemes [blodiga kräkningar], näsblod, rektal blödning, smittkoppor, etc”

”etc” känns heltäckande!

Jag hoppas att denna senaste metod kan begränsa tjuvskyttet. Att utrota djurarter för meningslöst woo-woo känns väldigt dystert. Som jag sagt tidigare; alternativmedicin har ett pris och är inte alls harmlöst!

 

Nu tändas tusen öronljus!

Så kallade öronljus har blivit allt mer populära på senare tid. De påstås kunna ta bort vax, bota öroninfektioner (både inre och yttre, det vill säga mediaotiter och externa otiter), bota tinnitus med mera. Av de mer udda påståendena finner vi att ”stärka hjärnan”, ”rena sinnet”, öka lymfflödet, som alternativ till rör i örat, rena blodet (oklart på vad), rensa ögonen (”clear the eyes”), förstärka centrala nervsystemet, bota Meniéres sjukdom och rena chakran och auran.

 

Vad består det av?

Ljusen kan innehålla olika beståndsdelar, men i de flesta fall är de tillverkade av bivax, de kan innehålla en del paraffin, och oftast är de klädda i bomull eller linne. Priset varierar men ligger kring 30-90 kronor per ljus. Vill man få en behandling utförd kostar det dock mycket mer.

 

Hur funkar det?

Ljuset, som är cirka 20-30 centimeter långt, sätts in med ena änden i hörselgången och den andra änden tänds på. En behandling varar cirka 10-15 minuter. Effekten sägs komma av att värmen och röken mjukar upp vaxet i örat och att lågan bildar ett milt vakuum som suger ut vaxet. En del behandlare hävdar dock att vaxet enbart mjukas upp och att kroppen själv stöter ut vaxet under kommande dagar. Hur man skulle kunna uppnå de mer udda effekterna av hjärnans rensning, ökat lymfflöde med mera har jag inte hittat nån förklaring på.

James Mally utför öronljusbehandling på en patient. (Bild från Wikipedia)

 

Varför funkar det inte?

Att ljuset skulle orsaka ett så starkt vakuum att vaxet skulle sugas ut ur hörselgången är inte möjligt. Skulle man komma upp i såna krafter kommer trumhinnan sannolikt att spricka. Alla påstående om att gifter sugs ur hjärnan kan varje person med en anatomibok snabbt konstatera inte är fysiskt möjlig. En hörselgång, med hel trumhinna, har ingen förbindelse med hjärnan.

 

Anatomi över ytteröra, hörselgång, mellanöra. (Bild från 1177.se)

 

En studie som genomfördes tittade på den påstådda vakuumeffekten, avlägsnandet av vax och eventuella biverkningar eller skador. Man genomförde en tryckmätning och kunde konstatera att inget negativt tryck bildas då ljuset brinner, det vill säga inget vakuum bildas. Man lät sedan ett antal försökspersoner, dels med konstaterat vax i hörselgången, dels utan, genomgå behandling enligt de rekommendationer som medföljde ljusen. Man kunde konstatera att ingen blivit av med sitt vax, däremot hade man tryckt vaxet djupare in i hörselgången på de försökspersoner som hade vax från början. Man kunde också hos 2 försökspersoner (utan vax före behandlingen) konstatera att vax från ljuset hade lagt sig i hörselgången.

Man gjorde också en gaskromatografisk undersökning av resterna som bildats inuti ljusen. Man kunde där konstatera att de bestod av ljusrester och inte av mänskligt öronvax.

 

Varför upplever man att det fungerar?

Om vi bortser från de mer tokiga saker som ljusen sägs kunna åstadkomma så använder de allra flesta ljusen för att ta bort vax ur hörselgångarna. Om man klipper upp ljusen ses vaxavlagringar på ljusens insida, vilket skulle bevisa ljusens effekt. Avlagringarna består dock bara av produkter från ljuset självt. Folk som behandlats beskriver också ett sprakande ljud under behandlingen, ”som om vaxet bryts loss” (eller ett ljus som sprakar?) Flera personer beskriver förbättrad hörsel, men hörseln är en subjektiv upplevelse, och även om man mäter hörsel med hörselprov (vilket jag inte kunnat finna att man någon gång gjort) så baseras också de testerna på en subjektiv upplevelse. Sannolikt föreligger alltså en placeboeffekt här.

 

Är det farligt?

I samma studie som undersökte effekten gjordes också en rundfrågning till Öron-, näs- och halsläkare där man kunde konstatera att flera hade fått behandla patienter som fått skador av öronljus. De vanligaste skadorna var brännskador på ytterörat och yttre hörselgången, några hade fått helt eller delvis propp av ljusvax som runnit in i örat och en person hade perforerat (fått hål i) trumhinnan. Extern otit (hörselgångsinflammation) och hörselnedsättningar hade uppstått hos flera patienter.

I litteraturen kan man hitta flera exempel på skador som uppstått i samband med öronljus-behandling. Med tanke på att det säkert genomförs ett stort antal behandlingar går det dock inte att säga exakt hur ofta skador uppstår. Man kan därför inte säga exakt hur säkert det är, bara att skador uppstår, men alltså oklart hur ofta.

Alternativ?

Bästa sättet att inte drabbas av vaxproppar är att inte använda tops och liknande för att rensa hörselgången. Om man använder verktyg inne i hörselgången retas slemhinnan och som reaktion bildas mer vax, det leder alltså till en ”ond cirkel”. För att bli av med vax och särskilt vaxproppar finns det receptfria behandlingar på apoteket. Om man inte på egen hand lyckas avlägsna vaxpropparna bör man uppsöka läkare. Man kan då antingen spola rent hörselgången med högtryck eller suga rent den med sug (notera att man då suger upp enskilda vaxklumpar under insyn av ett öronmikroskop, man suger alltså inte i hela hörselgången samtidigt, det vill säga den metod som öronljusbehandlingen sägs göra).

Slusats!

Även om det tycks som att skaderisken med att använda öronljus är ganska liten kan man konstatera att de har ingen som helst visad effekt, varken mot öronvax eller någon annat (till exempel att dra ur toxiner ur hjärnan). Det finns därför ingen anledning att utsätta sig för vare sig kostnaden eller risken. Har du problem med vax i öronen? Gå till apoteket eller en läkare.

 

Referenser:

Quackwatch; http://www.quackwatch.org/01QuackeryRelatedTopics/candling.html

Seely DR et al, Ear Candles – efficacy and safety. Laryngoscope, 106(10): 1226-1229

Rafferty J, et al, Ear candling – should general practitioners recommend it? Can Fam Physician 2007;53:2121-222

 

 

Rekommenderas läsning:

Quackwatch

Artikel av Katherine Baker

Jag har här undvikit länkar positiva till öronljus, inte för att enbart avspegla en sida, utan för att samtlig information jag hittat som varit positivt inställda har också på ett eller annat sätt sålt produkten och jag vill inte göra reklam för enskilda försäljare. Om du söker på internet med termerna ”öronljus” och ”Ear candling” kommer du dock att finna mycket information.

 

Jul-fakta?

 Här kommer ett litet inlägg som inte har något med något att göra men som kan vara kul ändå!

Maten: Vi har grisen som huvudrätt på matbordet som tradition efter midvinterbloten som firades innan Sverige kristnades. Man offrade då djur, växter, föremål och till och med människor. Jultiden är ju egentligen en midvinterfest som annekterades av kyrkan på 300-talet för att underlätta kristnandet av världen (de flesta är överens om att Jesus (om han verkligen fanns) är född någon gång på våren).

Tomten: Ursprunget till jultomten anses vara Nikolaus, en biskop som levde på 200-300-talet och som var känd för att gärna ge gåvor till barn. Den rödklädde skrattande tomten som vi idag förknippar med julen anses ha uppstått år 1822 i USA då författaren Clement C Moore skrev en dikt till sina barn. Moore tillskrivs också ha uppfunnit det klassiska skrattet och myten att tomten färdas i en flygande släde dragen av 8 renar samt hans sätt att använda skorstenen som entré.

Ordet ”tomten” på svenska kommer från svensk folktradition och föreställningen om små gubbar som bodde på gårdarna, ”gubben på tomten” (gården). Bilden av denna tomtes utseende låg till grund för Jenny Nyström då hon tecknade sina klassiska tomtefigurer.

Den ”klassiska” tomten uppstod 1931 då illustratören Haddon H Sundblom (svenska föräldrar som utvandrat till USA) på uppdrag av Coca-Cola skapade deras julannons. Han valde som förebild sin goda vän Lou Prentice som i stort sett såg ut som dagens ”klassiska” tomte.

Julklapp: ”Julklappen” går tillbaks ända till antiken och har alltså från början inget med julen att göra. Ursprungligen var det ett överlämnande av en skämtsam, ibland elak, present. Man smög fram till dörren, klappade hårt på den, öppnade och slängde in presenten, och sprang sen sin väg. Till presenten skulle man också skriva en humoristisk vers, dagens julrim.

(texten ovan baseras sig fritt på en artikel av Dan Glimne som tyvärr ligger odaterad hemma hos mig, jag vet heller inte i vilken tidning den publicerats, men sannolikt Sydsvenska dagbladet. Jag har inte kontrollerat fakta (för en gångs skull) det är roligt att veta lite om bakgrunden, men det finns säkert fler teorier så ta det inte på så blodigt allvar)

God Jul

Då kör vi!

Mitt första inlägg!

Egentligen inte eftersom jag har haft ett antal bloggar tidigare under olika namn, men nu gör jag ett nytt försök! Dock kommer starten att gå ganska långsamt men jag hoppas att skrivtakten ska växa med tiden.

Som ni kan läsa på ”Författar”-sidan så är jag en läkare som arbetar i Sverige. Jag har ett genuint intresse för vetenskap och hur vi använder det, särskilt inom medicin så klart, men även inom andra områden. Vår kunskap är hela tiden föränderlig och det är en fantastisk upplevelse att befinna sig mitt i sökandet efter ny kunskap och nya behandlingar.

Mitt intresse för så kallat ”alternativ” medicin har funnits ett längre tag men jag började på allvar undersöka det närmare när jag insåg att det som kallas ”alternativ medicin” faktiskt har en konsekvens och orsakar ska, lidande och död! Det var i samband med att jag arbetade utomlands och då på nära håll såg hur en organisation knuten till en tysk person övertalade människor att slänga sina HIV-läkemedel och istället ta hans dyra högdoser av vitaminer. Det var då jag insåg att den okunskap som finns inom den ”alternativa” pseudovetenskapliga världen faktiskt har ett pris.

Du kan läsa mer om bloggen på ”om”-sidan. Varför namnet riktig medicin? I min värld existerar inte någon ”alternativ” eller ”komplementär” medicin utan kort och gott bara medicin. Antingen fungerar en behandling eller inte, det finns inga alternativ!
Men innan vi drar igång på allvar önskar jag er en God Jul och ett gott nytt år!