Category Archives: Sjukvårdspolitik

Vacciner och jäv

Jaha!

Här vilar man från nyheterna ett par dagar och vad dyker upp? Jo, Inger Atterstam. SvD har granskat Socialstyrelsens beslut kring HPV-vaccinerna och kommit fram till att tre av sex experter har haft koppling till läkemedelsindustrin Man följer också upp med en artikel om ”key opinion leaders” och jävsdeklarationer kring andra vaccin. Inte oväntat jublar antivaccinations-rörelsen som tycker sig få vatten på sin kvarn

Även om jag kommer in lite sent i detta kan jag inte låta bli att ge min kommentar kring detta. Verkligheten är, som vanligt, ganska komplex.

Sverige är ett litet, skitet, fjuttigt land. Ur medicinsk forskningssynpunkt har vi väldigt lite att bidra med på egen hand. Detta leder till att vi till stor del blir beroende av utländsk eller internationell forskning kring medicinska frågor (där Sverige ofta är med, men vi klarar det inte själva).

;

Det är helt enkelt så att vi är, och alltid kommer att vara beroende av samarbete med läkemedelsindustrin. Detta samarbete beskrivs ofta som motsatsförhållande, Big Pharma vs. sjukvården, men är i verkligheten just ett samarbete. Sjukvården klarar sig inte utan läkemedelsindustrin och vice versa.

Det innebär också att de som kan forskningen bäst, ”experterna”, i nästan samtliga fall kommer att ha arbetat tillsammans med industrin på något sätt, ofta som föreläsare eller i ett forskningssamarbete. Så hur hanterar man då detta? Ja, det viktigaste är att tydliggöra samarbetet så att man kan sätta in det i ett sammanhang, och naturligtvis att hålla dessa människor så långt ifrån beslut som möjligt när det gäller frågor som kan gynna dem själva.

I samma anda är man skyldig att som artikelförfattare meddela om man har koppling till ett företag i samband med att man publicerar en studie (något f.ö. antivaccarnas omhuldade flaggskepp Andrew Wakefield glatt underlätt att meddela i samband med sin så kallade ”studie”).

Såvitt jag kan förstå av artiklarna har jävsförhållandena varit mycket tydliga, Atterstam är mest sur över att hon inte får fram dokumentationen kring det.

Men, det är bra att frågan lyfts upp för alla. En ständig diskussion och vaksamhet behövs inom detta område. Och, bara för att vara tydlig, det är naturligtvis inte okej att en myndighet slarvar med viktiga papper, den journalistiska granskningen är helt adekvat och ska såklart göras.

Vem är sjukvården till för?

Detta inlägg har inte mycket med alternativmedicin att göra, ingenting alls faktiskt! Men jag har också sagt att jag inte kommer kunna hålla mig från att kommentera sjukvårdspolitiska händelser, och ett sånt tillfälle är nu.

 

Sveriges Radio  skriver idag om att Socialminister Göran Hägglund meddelar att den planerade så kallade ”akutengarantin” kanske inte kan införas före 2014 som planerat. Anledningen ska vara att socialdepartementet haft svårt att få en enhetlig bild av när ”behandlingen” påbörjats, dvs vilken tid som ska räknas.

Det är bara en del av bekymret hävdar jag. Hela idén är kontroversiell inom sjukvården, och det med rätta. Inom akutsjukvård sker hela tiden löpande prioriteringar av patienter. Trycket på landets akutmottagningar är stort och har dessutom ökat kraftigt de senaste åren. De som jobbar inom vården har länge upplevt att många av patienterna som söker akut inte alls lider av akuta sjukdomar eller skador utan mycket väl hade kunnat vänta till nästa dag och söka sin ordinarie vårdcentral. Bekymret är dels att det är svårt att få fram statistik över hur det egentligen ser ut, dels att de flesta som söker akutmottagningarna faktiskt själva anser sig vara akut sjuka eller har blivit rekommenderade av sjukvårdsrådgivningen (numera 1177) att söka sig dit.

Men att, som Göran Hägglund föreslagit, införa en 4-timmarsregel låter helt vansinnigt. Jag känner ingen som arbetar på akutmottagningarna som slöar, tar det lugnt och låter patienter vänta i onödan! Vad jag däremot har egen erfarenhet av är man sliter som ett djur för att hinna med men ofta blir störd av patienter eller deras anhöriga som egentligen är för friska för att vara där. Jag vågar nog ändå säga att, med vissa undantag, så får de som verkligen är sjuka ganska snabbt säker och adekvat vård! Kan det bli bättre, absolut! Men inte genom att införa en 4-timmarsregel, då måste man nämligen ändra system så att alla ska bli bedömda, oavsett om de lider av hjärtinfarkt eller nageltrång, det kommer att få konsekvensen att man missar att behandla hjärtinfarkten eftersom man är upptagen med annat. Inte acceptabelt.

Så, hur ska man komma till rätta med dessa olika upplevelser av hur akutsjukvården fungerar? Jag har en radikal idé. Jag tror att många söker akut vård för att de är oroliga och inte vet var de ska vända sig. Det är kanske helt enkelt så att vi behöver utbilda medborgarna i hur man söker sjukvård, det vill säga; vart ska du vända dig när du har vissa symtom? Man måste inte söka läkare om man varit förkyld 3 dagar, man måste inte åka till akuten med ett nageltrång, man måste inte ringa 112 om man stukat foten.

När jag gick i grundskolan hade vi besök av poliser titt och tätt som lärde oss barn hur man skulle bete sig i trafiken, att man inte skulle knarka o.s.v. Kanske skulle man tidigt försöka lära skolbarnen hur man söker vård, för vilka symtom och hur akut det är. Förhoppningsvis skulle det leda till att man känner sig tryggare och kanske kan det också minska trycket på akutmottagningarna!

Kan inte låta bli att dela med mig av denna bild som jag fick för ett tag sen, uppsatt på en akutmottagning, och som säger väldigt mycket om hur verkligheten ser ut!