Nobelpriset – inte alltid så lyckat…

Hej!

Jag är tillbaka, åtminstone tillfälligt men förhoppningsvis för alltid !

Dagen till ära tänkte jag prata lite om Nobelpriset. Anledningen är att jag i en diskussion om alternativmedicinsk behandling nyligen fick ”nobelpris”-argumentet slängt mot mig. Argumentet kommer i två former och är, enligt mig, lika ogiltiga.

1. ”En nobelpristagare, XXX, säger att det är så, alltså måste det stämma.”

2. ”Om nu XXX kan bota all cancer (eller motsvarande fantastisk bedrift) skulle han ha fått nobelpriset för länge sen”

Inget av argumenten är särskilt giltiga, en nobelpristagare är, tro det eller ej, helt vanliga människor med samma fel och brister som oss andra. De är naturligtvis alltid experter inom sitt område (åtminstone för 30-40 år sen då de oftast gjorde sin upptäckt) men det är ingen garanti för att de vet allt om allt.

Likaså är en fantastisk upptäckt ingen garanti för att man får ett nobelpris, men jag kan förstå var argumentet kommer från, kan du bevisa att vatten har minne eller att våra liv är förutbestämda av planeternas rörelser så omkullkastar det all vår kännedom om världen vi lever i och skulle såklart slutligen leda till ett nobelpris.

När det blir knas….

Det finns ett antal exempel när vetenskapsmän som fått nobelpriset har skapat sig dåligt rykte i vetenskapsvärlden genom att börja förespråka udda, ofta alternativmedicinska, metoder som saknar vetenskapligt stöd.

Kary Mullis fick nobelpriset i kemi 1993 för sina upptäckter inom PCR-teknik. Han har efter att ha fått priset bland annat hävdat att HIV-viruset inte orsakar AIDS, att global uppvärmning och ozonhålet inte existerar utan är konspirationer och att han tror på astrologi och påstår sig ha pratat med en självlysande tvättbjörn (han har också erkänt att han använt en hel del LSD i sina dagar, något som kanske kan förklara det senare).

20121209-225638.jpg

Luc Montagnier fick sitt Nobelpris 2008 för sin fantastiska upptäckt av HIV-viruset. Han har därefter kritiserats för att ha förespråkat Homeopati och ägnat sin forskning åt att bevisa att vatten har ”minne”. Han har dessutom deltagit i pseudovetenskapliga studier i hur man ”botar” autism.

– Slutligen Linus Pauling som fick inte mindre än två Nobelpris, ett i kemi och ett fredspris. Han är dock kanske mest känd för sitt förespråkande för vitamin C och sin teori om”orthomolecular medicine” (som kort innebär att kemin måste vara i balans i kroppen), en ganska harmlös föreställning kan tyckas, men den bistra sanningen är att Paulings efterföljare (bland annat den tyska vitamin-förespråkaren Mattias Rath) har många människoliv på sina samveten, något Pauling naturligtvis inte kan klandras för – men för att poängtera att tokiga idéer inte alltid är harmlösa.

Vad har hänt med riktig medicin?

Hej alla!

Ja, tyvärr blev mitt tillfälliga avbrott längre än jag trodde och hade hoppats på. Tyvärr är orsaken till avbrottet inte över ännu och av privata skäl måste jag därför göra ett längre upphåll än jag hade tänkt.

Jag siktar på att vara tillbaka efter sommaren igen men fram till dess håller jag såklart koll  på sidan, alternativrörelsen och kikar då och då framför allt in på Twitter där ni gärna får följa mig på @riktigmedicin

Tills vidare!
Sköt om er.

Listen to your heart?

Okej då!

Kunde inte låta bli att klämma in ett litet inlägg på  alla hjärtans dag.

Det finns ett flertal studier som visar att patienter och läkare inte talar samma språk, det är också ett känt fenomen att läkare ofta använder ord som är för svåra för patienterna. Det är naturligtvis viktigt för kommunikationen och flera studier visar, inte helt otippat, också stora nackdelar med att patienterna inte förstår sin doktor.

Men studier visar också att patienter (eller människor i allmänhet) har en mycket dålig uppfattning om sin kropp. En studie som gjordes i England för ett par år sedan 1 visade att mindre än hälften av befolkningen (46,5%) korrekt kunde peka ut var hjärtat satt när de fick välja mellan 4 olika bilder. Mindre än en tredjedel (31,4%) visste var lungorna satt. Man testade också kunskaperna om var ytterligare 6 organ finns i kroppen och resultaten var lika nedslående, bäst (80-85%) visste man var urinblåsan och tarmarna satt.

 

 

Studien gjordes som en uppföljning till en tidigare undersökning som gjordes för 40 år sedan 2.  Man antog att resultaten skulle ha förbättrats de senaste årtiondena tack vare medias fokus på hälsa och medicin samt den ökade möjligheten att finna information på nätet. Men undersökningen visade att man hade ungefär lika stora kunskaper om anatomi och sin kropp idag som för 40 år sedan. Man undersökte också om personer med sjukdomar i organen visste mer än allmänheten om ”sina” organ, de enda grupper som visste mer var personer med leversjukdom och diabetes.

Nu tror jag inte att resultaten är lika nedslående i Sverige, jag har inte lyckats hitta någon studie som är gjord på samma sätt. Nånstans hoppas jag ändå att man går igenom detta under sina biologilektioner eller i alla fall utnyttjar barns nyfikenhet på hur kroppen fungerar!

Nog för denna gången. Lyssna på din kropp, din doktor gör det!

Tillfälligt avbrott

På grund av olika omständigheter måste jag tyvärr göra ett kortare uppehåll i bloggandet. Lovar att återkomma så fort jag har möjlighet.

What’s the harm I

När man diskuterar alternativmedicin (och pseudovetenskap mer generellt) så uppkommer ofta argumentet: ”Vad gör det för skada? Om personen mår bättre är det väl värt det, även om behandlingen är verkningslös”

Jag tror att de flesta av oss kan se många exempel på hur en verkningslös behandling skulle kunna skada. Ett uppenbart problem är att man undviker eller hindras att söka riktig sjukvård för sjukdomar som faktiskt behöver behandlas, såsom cancer, allvarliga infektioner med mera. Jag har själv haft flera patienter som blivit uppmanade av sina ”behandlare” (homeopater, reflexologer etc.) att inte ta kontakt med sjukvården och som skrämt upp patienterna med ”historier” om hur sjukvården fungerar (som naturligtvis inte stämt, de vet ju inte hur riktig medicin fungerar). Alternativarna får ju enligt lag inte behandla vissa allvarliga sjukdomar såsom cancer, men om man saknar en riktig medicinsk utbildning, vilket alternativarna, hur ska man då kunna upptäcka allvarliga sjukdomar?

 

Det finns naturligtvis också en etisk aspekt på detta. Jag är övertygad om att många ”alternativare” någonstans tror på sin behandling. Men faktum är att också många är fullt medvetna om att den ”behandling” de ger är helt verkningslös. Det är då, tycker jag, oetiskt att ta betalt för något som inte har en verkan med ursäkten att ”ja, men de mår ju bättre”. Om alla som ”behandlades” mådde bättre skulle kanske det vara ett argument, men faktum är att de flesta som söker alternativ vård inte blir bättre eller har mycket kortvarig effekt.

KAM-utövarnas argument mot sjukvård brukar också vara att den traditionella medicinen bara vill suga ut pengar av patienterna (tillsammans med läkemedelsbolagen), men man ska komma ihåg att alternativ behandling minsann inte är billigt det heller. Jag har haft patienter som behandlats mot högt blodtryck av homeopater till en kostnad av cirka 15.000 kr per år, medan en motsvarande behandling (som dessutom har en faktisk effekt) med riktiga läkemedel kan ligga kring 250-300 kr per år (beroende på preparat, den kan vara både billigare och dyrare). Så förutom att behandla sina patienters ”överfulla” plånböcker, har man dessutom riskerat sina patienters hälsa.

Ett ytterligare problem med KAM är att man har en tendens att inte behandla faktiska sjukdomar, och det kan man som läkare ju visserligen vara tacksam över eftersom sjukdomar bör behandlas av folk med en riktig utbildning. Men man tenderar istället att ofta behandla sjukdomar som inte finns. Ofta ställer nämligen KAM-utövaren sina egna diagnoser (som aldrig kan bekräftas av riktig sjukvård); ”du har fel på njurarna”, ”din lever innehåller toxiner” eller ”dina energier är i obalans”, ja ibland ställs till och med cancer-diagnoser. Som genom ett trollslag (ja, just så fantastiskt är det ju faktiskt) kan man dock få boten av samma KAM-utövare. Om vi i den riktiga sjukvården ställde diagnoser för att få operera lite på kul eller testa läkemedel på våra patienter skulle det naturligtvis vara helt oacceptabelt.

Jag kan rekommendera sidan whatstheharm.net för den som vill läsa om konkreta exempel på skador, död och ekonomiskt lidande som orsakats av alternativ medicin (och en hel del annan pseudovetenskap). För mig personligen är just nu missuppfattningen som sprids (bland annat av många KAM-utövare och särskilt hätskt av antroposoferna), att vaccin orsakar autism en myt som riskerar att skada och döda många barn framöver om den får spridning.  Jag har skrivit en del om det i tidigare inlägg och mer kommer.

 

En pojke sjuk i mässling, denna ”ofarliga” sjukdom som antivaccinationslobbyn påstår.

Every sperm is sacred…

DN skriver idag om intressant forskning som går ut på att att om testiklarna utsätts för ultraljud under vissa förutsättningar och med rätt intervall så minskar antalet spermier markant.

Jag kommer inte åt själva artikeln utan bara abstract men tänkte jag ändå skulle kommentera det lite. För det första är det ett djurförsök på råttor varför man får ta resultaten med en nypa salt, djurstudier är generellt intressanta men ofta svåra att applicera på människor.

I studien har man jämfört ultraljud under 15 min med enbart ”värmeomslag” (s.k. wet-heat) och kommit fram till att antalet spermier minskade 10 gånger mer med ultraljudet och att rörligheten hos spermierna minskade 1000 gånger mer jämfört med värmeomslaget.

Man fann också att resultatet var bäst med ultraljud om man använde uppvärmt saltlösning som medium mellan ultraljudsproben och testikeln. Bäst effekt sågs om behandlingen skedde med två dagars mellanrum.

Så är detta en ny väg till preventivmedel för män? Nja, man ska väl kanske inte vara så snabb med slutsatserna. Det är som sagt en djurstudie och ska tolkas med försiktighet, dessutom kan man ju undra hur praktiskt det är med ultraljudsbehandling av pungen varannan dag. Men man har haft svårt att hitta ett bra manligt preventivmedel och forskarna spekulerar i att denna metod sannolikt är reversibel, det vill säga att spermieproduktionen återgår till det normala efter en tid vilket är ett måste för ett effektivt preventivmedel. Dessutom kan antas att själva ultraljudsbehandlingen i sig är ofarlig.

Men om nu ultraljud dödar spermier, hur är det då med ultraljuden på foster? Och våra mobiltelefoner? Och 3G-masterna? Wojne wojne.

Ja, vad är det för effekt i studien egentligen? Man kan anta att man uppnått resultaten med spermierna inte på grund av ultraljudet i sig utan för att ultraljudet är effektivt på att generera värme i vävnader. Eftersom spermier är extremt värmekänsliga så är effekten sannolikt också väldigt god på just den celltypen. Att resultatet var bäst när man använde uppvärmd saltlösning beror också sannolikt på värmen i sig, inte att det var just saltlösning (men kanske den fortplantar värme bättre också?). Jag tror inte man behöver vara rädd för att göra ultraljudsundersökningar, vad vi vet idag är det ett väldigt ofarligt och effektivt sätt att se vävnader och strukturer i kroppen om man betänker alternativet som ofta är röntgen och sannolikt betydligt farligare.

Sen en kommentar som Olle Waller gjorde i ett avsnitt av Skeptikerpodden nyligen som jag tyckte var roligt. Han hade frågat ett antal blivande barnmorskor om de ville att männen skulle börja ta preventivmedel? Jaa, svarade allihop. Okej, om ni träffade en man på krogen som sa att han tog preventivmedel, skulle ni lite på det då? Neej! blev svaret.

 

Rubba inte mina cirklar!

Så hände det som brukar hända.

Siten vaccin.me (som själv tycker att de är en samlad punkt för antivaccinationslobbyn)har skrivit ett inlägg om att man inte accepterar ”osakliga påhopp”

En aggressiv hord av vaccinivrare attackerar Vaccin.me med kommentarer efter våra artiklar. Eftersom många av dessa kommentarer är förvillande och ofta oförskämda kan vi inte lägga ut dem utan att först ha granskat och kommenterat dessa

Jag har ingen aning hur många aggressiva och förvillande kommentarer vaccin.me har fått men jag kan konstatera att jag själv snabbt fråntogs rätten att besvara deras villfarelser i frågan om Viera Scheibner och att på ett par inlägg försöka informera om att ”correlation is not causation”, en av alternativmedicinarnas vanligaste missuppfattningar.

Vaccin.me följer därmed den utstakade banan för konspirationsteoretiker och alternativmedicinare. När det kommer påståenden man inte klarar av att bemöta logiskt och faktamässigt stänger man istället dörren för intryck utifrån. Detta är en vanlig psykologisk reaktion som kallas kognitiv dissonans, när den yttre verkligheten inte stämmer överens med ens eget tyckande och tänkande.

Man avslutar sitt inlägg med

De som ogillar Vaccin.me och inte är beredda att utöka sitt kunskapsförråd genom att läsa materialet på vår sida hänvisas till forumet hos skeptikerföreningen Vetenskap och Folkbildning.

Jag kan hålla med att VoF sannolikt ökar kunskapsförrådet mer än vaccin.me men de som verkligen skulle ha nytta av att läsa på mer är naturligtvis de som håller med sidans värderingar.

Så varför bråkar jag om detta, knappast första gången en skeptiker blivit avstängd från en diskussion med  ”troende”. Jag är i grunden väldigt nyfiken på hur man ska närma sig dessa människor. Eller ja, egentligen är nog de flesta överens, de riktigt ”troende” är omöjliga att nå, men det finns många som ärligt söker information och riskerar att lockas med i deras världsfrånvända tankegångar. Det är där skeptiker och andra normala människor kan göra en insats. Genom att fortsätta vara öppna, ärliga och inbjuda till diskussion kan vi behålla trovärdigheten och det leder i längden till att fler lyssnar på oss.

 

Look into my eyes

Dagens ämne är Iridologi, eller irisdiagnostik som det också kallas. En metod som används av framför allt homeopater i Sverige, men även andra utövare av alternativ medicin.

Irisdiagnostik går ut på att man genom att titta på en persons iris, allmänt kallad regnbågshinnan, och genom påstådda förändringar kunna uttala sig om sjukdomar eller ”förändringar i kraften” inom olika områden i koppen.
Iridologi anses ha ”uppfunnits” av den ungerska läkaren Ignatz von Péczely som ska ha presenterat sina fynd 1881. Berättelsen om hur det hela gick till går isär beroende på var man läser om det, men han ska i sin ungdom ha haft hand om en uggla med ett brutet ben, och hos ugglan upptäckt en mörk strimma i iris. När han många år senare hade en patient som brutit sitt ben ska han ha sett samma mörka strimma och därmed kommit fram till sin teori.
Teorin går alltså ut på att man med hjälp av att titta på en persons iris kan se förändringar och avvikelser som talar om vilket organ som är ”sjukt” eller ”påverkat” eller åtminstone var i kroppen besvären sitter. Till sin hjälp har iridologen så kallade iriskartor för att tolka vilket organ det skulle kunna handla om. Under årens lopp har flera så kallade ”iriskartor” utvecklats som ska hjälpa undersökaren att upptäcka fel eller sjukdomar i kroppen, här är ett exempel;

Men varför skulle detta vara så otroligt då? Om man tror på energiflöden i kroppen (ofta benämnt chi eller qi) skulle ju dessa mycket väl kunna avspegla sig i iris, eller hur?
För det första så har dessa påstådda ”energiflöden” aldrig kunnat påvisas, men mer om detta i ett senare inlägg. Det finns flera saker som talar emot att irisdiagnostik skulle fungera. För det första har en del experiment och studier har gjort tillsammans med några av världens mest framstående ”iridologer”.

  • 1979 genomgick den kända iridologen Bernard Jensen och två andra deltagare ett test där de skulle bedöma fotograferade ögon från 143 personer. 48 av dessa hade en bekräftad njurfunktionsnedsättning, de andra hade normal njurfuntion. Iridologerna kunde inte urskilja de njursjuka individerna, de var dessutom inte överens om vilka patienter som var sjuka.
  • 1980 gjorde en australiensisk iridolog ett liknande test, först undersökte han 15 patienter med 33 olika hälsoproblem, han lyckades inte diagnostisera ett enda korrekt hälsoproblem. Samma iridolog fick också se bilder tagna på individer när de var vid god hälsa och när de var sjuka, han kunde inte korrekt avgöra vilket foto som var taget när (men tyckte att det fanns skillnader i bilderna, man kan därmed alltså inte hävda att ”sjukdomen” fanns där redan innan patienten blev sjuk).

En iridolog skulle nu kunna hävda att han eller hon inte diagnostiserar sjukdomar, men istället kan berätta var ”energierna” är starkare eller svagare eller kanske han eller hon har en helt annan förklaring. De tester och experiment som har gjorts utesluter dock detta. Även om det gick att tala om energier etc och inte fastställda diagnoser, så ska flera iridologer i så fall oberoende av varandra kunna säga var i kroppen sjukdomen sitter, detta har man inte lyckats med i tester.
En sak som också starkt talar emot iridologi, men som inte brukar avskräcka alternativmedicinare, är helt enkelt att det saknas en rimlig fysiologisk förklaring till fenomenet, det vill säga, med kännedom om hur kroppen är uppbyggd och fungerar, finns det ingen rimlig förklaring till hur man skulle kunna se sjukdomstillstånd i iris. Detta utesluter naturligtvis inte att så är fallet, men det gör det hela så mycket mer osannolikt.


Man kan dessutom fundera över följande: om man nu finner en ”störning/sjukdom” i någon del av kroppen, och sedan botar denna på något sätt (som iridologen eller homeopaten ofta kan hjälpa till med), då borde alltså den förändring man sett i iris försvinna.Vi vet att iris är en av de kroppsdelar som varierar mest mellan personer och detta faktum används inom säkerhetsbranschen för att bekräfta en persons identitet, det är mycket säkrare än till exempel fingeravtryck. Iris anses inte kunna förändras och därför vara ett säkert sätt att säkerställa identiteten. Om nu sjukdom eller behandling syns i iris, hur kan man använda det som ”fingeravtryck”? Skulle vara jobbigt för president Obama att inte kunna avfyra kärnvapen för att han har en förkylning just den dagen.  Tillsammans med bevisen mot iris-diagnostikens existens kan man med stor övertygelse konstatera att det inte fungerar.

Se också

http://archopht.ama-assn.org/cgi/content/full/118/1/120
http://www.quackwatch.com/01QuackeryRelatedTopics/confessions.html
http://www.sciencebasedmedicine.org/index.php/iridology/
http://sciblogs.co.nz/code-for-life/2010/03/08/an-horrific-case-of-natural-health-treatment-of-cancer/

Akupunktur mot kolik – en välgjord studie?

Igår dök det upp på bland annat Aftonbladet ett referat till en studie om akupunkturbehandling mot kolik. Enligt artikeln (och studien) såg man betydligt förbättrad tillstånd hos de barn som behandlats med akupunktur jämfört med de som inte behandlats alls. Detta har naturligtvis fått Sveriges alla skeptiker (inklusive mig själv) att fundera på om det finns något som inte stämmer med artikeln. Vi ska ta en närmare titt.

Studieupplägget var dubbel-blindat, dvs varken föräldrarna eller den sköterska som tog emot barnet fick inte reda på om akupunkören verkligen hade genomfört någon behandling eller ej. Akupunktören i sin tur randomiserade barnen till behandlings- respektive ickebehandlingsgrupp. Studieupplägget tycks med andra ord vara bra.

Behandlingen bestod av att en 00,2 mm tjock akupunkturnål stacks in cirka 2 mm i en punkt på handen som kallas L14, använd vid tidigare kolikstudier, behandlingen varade i 2 sekunder.

Resultatet då? Parametrarna man tittade på var ”kinkinghet” (eng. fussing), gråt och ”kolikgråt”. Detta registrerades av föräldrarna dels före behandling (baseline), dels under de 3 veckor behandlingen pågick. I studien presenterar man data som tycks visa att akupunkturgruppen var mindre kinkiga första och andra veckan och att ”kolikgråtandet” var kortare under andra behandlingsveckan i akupunkturgruppen. Den totala mängden gråt var statistiskt signifikant mindre i akupunkturgruppen första veckan.

Så långt verkan man alltså ha funnit en verklig effekt. Men nu kommer en invändning. När man tittar på samma siffror i förhållande till baseline, det vill säga hur barnen betedde sig före behandlingen, ser bilden lite annorlunda ut.Man hittar fortfarande skillnader men nu ser de lite annorlunda ut; första behandlingsveckan var akupunkturbarnen mindre kinkiga, andra veckan mindre kolikgråt och mindre totalgråt. Den tredje behandlingsveckan fann man inga skillnader mellan grupperna.

Statistiken som använts tycks klanderfri, men slutsatserna är gränsfall för vad jag tycker att man kan dra med studiepopulationen. Skillnaderna man mätte var i många fall små vilket illustreras av diagrammet i artikeln:

Slutsats

Om vi ska försöka oss på någon slutsats blir det följande, på den positiva sidan har studien detta;

  • Studien är välgjord i sitt upplägg, den är dubbelblindad och randomiserad.
  • Man kommer fram till statistiskt signifikanta skillnader mellan akupunkturgruppen och kontrollgruppen

Men det finns så klart invändningar också

  • Grupperna är små vilket gör statistiken känslig för normala variationer
  • Dubbelblindingen blir inte total. Sköterskan som bär barnet till och från behandlingsrummet träffar behandlaren (och sedan föräldrarna) Man kan tänka sig att man omedvetet med tyst eller öppen kommunikation låter överför kunskap om barnet behandlats eller ej.
  • Möjligheten att sticket efter nålen syns på barnet, föräldrarna vet då om behandling skett eller ej.
  • Barnen i behandlingsgruppen skrek mer under behandlingen än kontrollgruppen. Föräldrarna som satt två rum bort kan av skriken ha dragit slutsatser om att barnet behandlats eller ej.

Summan är att detta är en välgjord studie som har en del brister. Det är inget att säga om det eftersom de flesta studier har brister, men liksom andra studier ska också denna tolkas försiktigt. Liksom inom andra områden räcker inte en studie för att påvisa ett fenomen. Det krävs att en studie kan upprepas och bekräftas av andra forskare. Jag hoppas att man i så fall använder sig av så kallad ”sham acupunture” dvs nålar där inte ens behandlaren eller patienten vet om de sticks in eller bara nuddar huden.

Sen måste man fundera över sannolikheten för effekt. En 0,2 mm tunn nål som man sticker med i 2 sekunder. Är det sannolikt? Nej, inte särskilt. Men det betyder inte att det inte är sant. Jag väljer att kalla studien intressant, men något bevis för akupunktur är den inte.

Senaste modediagnosen? Hypothyreos typ 2

Idag rapporteras i både DN och i Vetenskapsradion om att Mats Palmér varnar för den ”nya ” ”diagnosen” hypothyreos typ 2 eller som den mer populärt kallas ”hypo2”.

Läkaren Mats Reimer skrev redan för 1½ år sedan om ”diagnosen” och hur man tar ut dyra pengar av lidande patienter trots vetskapen om minimalt vetenskapligt underlag.

Hypothyreos, den riktiga varianten, beror på att sköldkörteln producerar för liten mängd thyroideahormoner som är en viktig del av ämnesomsättningen. Brist på thyroideahormoner leder ofta till ett antal symtom där de vanligaste är så kallat ospecifika symtom som trötthet, trögtänkthet, frusenhet, minnesproblem,  förstoppning, ökat sömnbehov och ibland myxödem (speciell svullnad som ofta startar i ansiktet för att sedan sprida sig över kroppen). Symtomen känner ni säkert igen från ett flertal lite ospecifika syndrom som fibromyalgi, kronisk trötthetssyndrom med flera och när en patient söker med dessa symtom kontrollorerar man naturligtvis alltid dessa värden vilket görs med ett enkelt blodprov.

Så långt inget konstigt. Men, i mitten på 2000-talet kom en amerikansk läkare, Mark Starr 1(som också kallar sig homeopatisk läkare), ut med en bok om någon som han kallade ”Hypothyreos typ 2” (boken hette Hypothyroidism Type 2 – The Epidemic). Det innebar, skrev han, att personer med dessa ospecifika symtom hade normala lab-prover, men att problemet inte satt i mängden hormon som producerades utan att hormonerna inte togs upp av cellerna i kroppen. Det låter ju inte helt tokigt, det är precis så diabetes mellitus typ 2 fungerar, det vill säga insulin produceras men kan inte tas upp av cellerna i kroppen. Skillnaden är dock att medan det finns överväldigande god vetenskap för diabetes mellitus typ 2 så finns det precis raka motsatsen för Hypothyreos typ 2, noll, nada, zip! Starr hävdar att 100.000-tals svenskar lider av denna sjukdom!

De som säger sig lida av ”hypo2” kopplar ofta ett flertal symtom till detta som: Kronisk trötthet och värk, depression, hjärtproblem, diabetes, mag- och tarmproblem, menstruationsrubbningar, saknad sexlust, torr hud, utslag, acne, yrsel, kramper, sömnapné, muskeldefekter, alla typer av cancer, allergier, reumatism osv.

Anledningen till att detta nu har dykt upp i media är att en läkare äntligen gått ut och ”varnat” för denna diagnos. Det finns ett par patientföreningar som uppmanar folk att skicka prover till Scandlab som för dyra pengar. Det finns också några svenska läkare som behandlar dessa personer, främst, tycks det som, med levaxin som är ett thyroideahormon och/eller kortison. Det lustiga med båda dessa hormon är att de båda är allmänt upplyftande, dvs har en tendens att få folk piggare och inte känna sig nere, ett slags uppåttjack. Ett tag. Det finns också biverkningar med dessa preparat. Thyroideahormon användes en gång i tiden som viktminskningsmedel, det sätter fart på ämnesomsättningen och visst minskar man i vikt, men man kan också få problem med snabb hjärtrytm, diaréer, oro och darrighet. Kort sagt så har man gett sig själv giftstruma! Kortison kan å andra sidan göra att man går upp väldigt mycket i vikt och äter man för mycket av det kan man slå ut den egna hormontillverkningen av Kortisol i binjurarna.

Det finns en svensk läkare som helt har hoppat på detta tåg, Britt-Marie Toregård, efter att ha ”uupptäckt” sjukdomen hos sig själv för att sen behandla. Historien liknar den om läkaren Christina Doctare som förespråkat Ayurvedisk behandling efter att själv ha ”blivit hjälpt”.

När det gäller själva ”sjukdomen” hypothyreos 2 så ser den skeptiskt lagde att den har flera likheter med elöverkänslighet, amalgamförgiftning, kroniskt trötthetssyndrom m.fl. Ospecifika symtom som inte kan påvisas i vetenskapliga studier. Sjukdomen har dessutom presenterats i en bok, inte i vetenskapliga artiklar vilket alltid är en röd flagg. Och det finns patientföreningar som starkt förespråkar diagnosen och känner sig kränkta när man föreslår att det kanske ligger andra, psykosomatiska, faktorer bakom. Liksom med de övriga besvären så kan inte hjälp ges om man inte accepterar orsaken till besvären. Därför motarbetar de så kallade patientföreningarna sitt eget syfte.

Lyssna på Vetenskapsradion idag!