Tag Archives: Elöverkänslighet

Varför så känslig?

Efter att föreningen Vetenskap och Folkbildning nyligen utsåg Mora-Orsa miljönämnd till årets förvillare så har debatten naturligtvis kommit igång igen mellan de som anser att Elöverkänslighet är en ”riktig” (fysisk) sjukdom och de som anser att det är påhitt eller psykosomatiskt.

Eftersom båda sidor gärna slänger vetenskapliga argument på varandra så tänkte jag att det kunde vara roligt att se lite på de studier som gjorts under åren. Elöverkänslighet kallas också ibland för elallergi vilket är missvisande då det inte handlar om en allergi i ordets rätta bemärkelse, dvs en aktivering av immunsystemet. På engelska används termen ”Electromagnetic hypersensitivity” (EHS). Symtomen, som alltid är ospecifika, innefattar trötthet, huvudvärk, koncentrationssvårigheter,
yrsel, hjärtklappning, oro, ångest m.m. Med ospecifika symtom menas något som inte direkt kan kopplas till en viss sjukdom eller ett tillstånd utan symtom som är mer allmänna och drabbar de flesta någon gång i livet.

De symtom som beskrivs för EHS är i princip samma som brukar beskrivas för andra omdiskuterade sjukdomstillstånd, t.e.x. amalgamsjuka. Besvären och de utlösande faktorerna varierar. Majoriteten av de drabbade, omkring tre fjärdedelar, är kvinnor. För vissa kan det bli ett allvarligt och isolerande handikapp. Symtomen utlöses när den drabbade upplever sig utsatt för elektromagnetiska fält, dock ofta i klart lägre dos än vad som kunnat visas orsaka fysiologisk påverkan i djurstudier 1. Debatten kring EHS tog fart på 80-talet och har länge varit en framför allt svensk företeelse.

EHS är ett område som faktiskt är förvånansvärt väl studerat vilket visar att man faktiskt tagit dessa symtom på allvar från forskarvärldens sida. Under 90-talet genomfördes ett flertal studier, framför allt i de nordiska länderna, som tyvärr var ganska dåligt utförda, bland annat saknade de flesta en kontrollgrupp 2 och de gav också varierande resultat och tittade framför allt på hudsymtom. Sedan följde några år av mer eller mindre välgjorda studier men ingen lyckades visa antingen det ena eller andra.

2005 kom en review-artikel av Rubin och medarbetare 3, en review-artikel tittar på kunskapsläget för tillfället och de studier som har gjorts inom ett visst område. Man tittade på provokationsstudier hos de som självrapporterat EHS och i förekommande fall en kontrollgrupp. En provokationsstudie innebär att man utsätter en person för elektromagnetisk strålning utan att personen vet om den är avslagen eller på. Försökspersonen ska då ange antingen att de känner strålningen eller att de får symtom. Om studien är välgjord är den också dubbel-blindad dvs den som studerar försökspersonen vet inte heller om den elektromagnetiska strålningen är på- eller avslagen. Det är en mycket välgjord genomgång och visade följande;

  • 7 blinda eller dubbelblinda studier visade på någon effekt av elektromagnetiska fält hos de som sa sig lida av EHS.
  • Av dessa 7 kunde dock inte resultaten upprepas (av samma forskare) i 2 av studierna (återstår 5)
  • Ytterligare 3 studier var sannolikt statistiska artefakter (dvs inget korrekt resultat utan beroende på statistisk överbearbetning. (återstår 2)
  • Av de 2 återstående studierna fanns visserligen en statistiskt signifikant effekt men studierna motsäger varandra då den ena påvisade ett bättre humör (mood) medan den andra påvisade ett sämre humör vid provokation.

I kontrast till dessa 7, varav alltså endast 2 kunde anses visa en statistiskt signifikant effekt, så fann man ytterligare 24 studier som ej kunde påvisa någon effekt! Som så ofta inom vetenskap är man alltså hänvisad till att göra en vetenskaps-baserad uppskattning av bevisläget som i detta fall naturligtvis tungt väger över åt att det inte finns en verkligt fysiologisk påverkan hos personer som säger sig lida av EHS.

Men artikeln stannade inte vid detta. Man tittade också på de studier som hade undersökt sambandet mellan symtom och försökspersonernas upplevelse att de utsattes för elektromagnetiska fält. I samtliga studier man tittade på upplevde försökspersonerna förstärkta symtom då de trodde att de utsattes för strålning. Detta resultat antyder så klart att det finns en stark psykologisk koppling till symtomupplevelsen.

Behandling?

Hur ska man då hantera de personer som upplever sig som överkänsliga? Ja, idag så är samtliga intresseföreningar som finns för elöverkänsliga inne på att det är en yttre fysisk påverkan (ibland kopplat till diverse konspirationsteorier) som orsakar symtomen och att samhället måste skydda dessa medborgare. En sån inställning kommer naturligtvis inte att leda någonstans då symtomen så uppenbart har en annan botten. Ändå har samhället till viss del gått på de drabbades upplevelser och man har så kallat ”elsanerat” offentliga lokaler för miljontals kronor.

 Tidigare skrev Mats Reimer om ett elsanerat undersökningsrum i Falköping som kostat 1 miljon kronor och använts av en patient under 8 månader.

Så vad hjälper då? Det enda som idag har visat sig ha effekt är kognitiv beteendeterapi (KBT). Rubin och medarbetare har tittat på olika behandlingsformer för EHS och man kom fram till följande 4;

  • 9 studier undersöktes som behandlade EHS med KBT, skärmskydd, avgränsning av elektromagnetiskt fält, intag av antioxidanter och akupunktur.
  • Kvalitén på studierna var begränsade.
  • KBT är mer effektivt än ingen behandling.
  • De övriga behandlingarna kunde inte påvisa någon förbättring.

Slutsats

Det tycks som att bevisläget är klart. EHS får betraktas som en symtombild med framför allt psykisk bakgrund. Betyder det att man ska ignorera de drabbade? Nej, naturligtvis inte och det är här de drabbade ofta känner sig kränkta och påhoppade. Bara för att en symtombild har psykisk bakgrund betyder det inte att den inte ska behandlas. Men, den kan naturligtvis inte behandlas om man inte erkänner den verkliga orsaken till problemet. Här har vården en stor utmaning i att hantera dessa patienter som idag känner sig förbisedda och ignorerade, vi måste jobba på ett sätt att bemöta dessa så att de kan få korrekt vård och inte behöva slå sig i slang med paranoida konspirationsteoretiker som inte gör ett jota för att hjälpa de drabbade utan tvärtom utnyttjar de drabbade för att gynna sina egna syften.

Årets förvillare och folkbildare!

Traditionsenligt så utser föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) årets förvillare och folkbildare.

I år (egentligen 2011) gick titeln årets förvillare till Miljönämnden i Mora-Orsa för deras agerande i samband med klagomål från en så kallat ”elallergiker”. Miljönämnden krävde först att alla Tele- och Radiomaster skulle riktas om för att minska obehaget hos den berörda personen vilket naturligtvis skulle få konsekvensen att kommunikationen skulle försämras.

DN uppmärksammade det hela och det blev en nationell nyhet vilket ledde till att trycket på miljönämnden gjorde att de ändrade sig, i alla fall tillfälligt. I ett debattinlägg i SvD förklarar VoF också sitt beslut närmare.

Kort kan elöverkänslighet beskrivas som de symtom folk beskriver när de upplever sig utsatta för strålning av olika slag, antingen från elektrisk apparatur eller från sändare av olika slag. Symtomen består ofta av ospecifika upplevelser såsom trötthet, utslag, pirrningar, darrningar etc. Problemet med så kallat elöverkänslighet är väl studerat och man har sett att personer som upplever sig känsliga inte reagerar när de utsätts för ”strålning” utan när de tror att de utsätts för det. Det tycks alltså kopplat till en upplevelse som i sin tur framkallar symtomen. Man har provat flera olika behandlingsmetoder men det tycks som om KBT (kognitiv beteendeterapi) har viss effekt. Problemet är att sådan terapi aktivt motarbetas av flera organisationer och alternativare eftersom de inte tror att orsaken är psykogen utan att det finns en fysisk förklaring. Det blir inte bättre av att myndigheter spelar med som i Mora-Orsa eller på många andra håll där man för dyra pengar bygger om både lägenheter och sjukhussalar.

Till årets folkbildare utsågs TV-programmet Hjärnkontoret för dess förmåga att förklara vetenskap för barn. Ett hedersomnämnande gavs också till Karin Bojs, vetenskapsjournalist på DN samt till Skeptikerpodden, ett av Sveriges absolut bästa poddradioprogram. Grattis till dem!