Varför så känslig?

Efter att föreningen Vetenskap och Folkbildning nyligen utsåg Mora-Orsa miljönämnd till årets förvillare så har debatten naturligtvis kommit igång igen mellan de som anser att Elöverkänslighet är en ”riktig” (fysisk) sjukdom och de som anser att det är påhitt eller psykosomatiskt.

Eftersom båda sidor gärna slänger vetenskapliga argument på varandra så tänkte jag att det kunde vara roligt att se lite på de studier som gjorts under åren. Elöverkänslighet kallas också ibland för elallergi vilket är missvisande då det inte handlar om en allergi i ordets rätta bemärkelse, dvs en aktivering av immunsystemet. På engelska används termen ”Electromagnetic hypersensitivity” (EHS). Symtomen, som alltid är ospecifika, innefattar trötthet, huvudvärk, koncentrationssvårigheter,
yrsel, hjärtklappning, oro, ångest m.m. Med ospecifika symtom menas något som inte direkt kan kopplas till en viss sjukdom eller ett tillstånd utan symtom som är mer allmänna och drabbar de flesta någon gång i livet.

De symtom som beskrivs för EHS är i princip samma som brukar beskrivas för andra omdiskuterade sjukdomstillstånd, t.e.x. amalgamsjuka. Besvären och de utlösande faktorerna varierar. Majoriteten av de drabbade, omkring tre fjärdedelar, är kvinnor. För vissa kan det bli ett allvarligt och isolerande handikapp. Symtomen utlöses när den drabbade upplever sig utsatt för elektromagnetiska fält, dock ofta i klart lägre dos än vad som kunnat visas orsaka fysiologisk påverkan i djurstudier 1. Debatten kring EHS tog fart på 80-talet och har länge varit en framför allt svensk företeelse.

EHS är ett område som faktiskt är förvånansvärt väl studerat vilket visar att man faktiskt tagit dessa symtom på allvar från forskarvärldens sida. Under 90-talet genomfördes ett flertal studier, framför allt i de nordiska länderna, som tyvärr var ganska dåligt utförda, bland annat saknade de flesta en kontrollgrupp 2 och de gav också varierande resultat och tittade framför allt på hudsymtom. Sedan följde några år av mer eller mindre välgjorda studier men ingen lyckades visa antingen det ena eller andra.

2005 kom en review-artikel av Rubin och medarbetare 3, en review-artikel tittar på kunskapsläget för tillfället och de studier som har gjorts inom ett visst område. Man tittade på provokationsstudier hos de som självrapporterat EHS och i förekommande fall en kontrollgrupp. En provokationsstudie innebär att man utsätter en person för elektromagnetisk strålning utan att personen vet om den är avslagen eller på. Försökspersonen ska då ange antingen att de känner strålningen eller att de får symtom. Om studien är välgjord är den också dubbel-blindad dvs den som studerar försökspersonen vet inte heller om den elektromagnetiska strålningen är på- eller avslagen. Det är en mycket välgjord genomgång och visade följande;

  • 7 blinda eller dubbelblinda studier visade på någon effekt av elektromagnetiska fält hos de som sa sig lida av EHS.
  • Av dessa 7 kunde dock inte resultaten upprepas (av samma forskare) i 2 av studierna (återstår 5)
  • Ytterligare 3 studier var sannolikt statistiska artefakter (dvs inget korrekt resultat utan beroende på statistisk överbearbetning. (återstår 2)
  • Av de 2 återstående studierna fanns visserligen en statistiskt signifikant effekt men studierna motsäger varandra då den ena påvisade ett bättre humör (mood) medan den andra påvisade ett sämre humör vid provokation.

I kontrast till dessa 7, varav alltså endast 2 kunde anses visa en statistiskt signifikant effekt, så fann man ytterligare 24 studier som ej kunde påvisa någon effekt! Som så ofta inom vetenskap är man alltså hänvisad till att göra en vetenskaps-baserad uppskattning av bevisläget som i detta fall naturligtvis tungt väger över åt att det inte finns en verkligt fysiologisk påverkan hos personer som säger sig lida av EHS.

Men artikeln stannade inte vid detta. Man tittade också på de studier som hade undersökt sambandet mellan symtom och försökspersonernas upplevelse att de utsattes för elektromagnetiska fält. I samtliga studier man tittade på upplevde försökspersonerna förstärkta symtom då de trodde att de utsattes för strålning. Detta resultat antyder så klart att det finns en stark psykologisk koppling till symtomupplevelsen.

Behandling?

Hur ska man då hantera de personer som upplever sig som överkänsliga? Ja, idag så är samtliga intresseföreningar som finns för elöverkänsliga inne på att det är en yttre fysisk påverkan (ibland kopplat till diverse konspirationsteorier) som orsakar symtomen och att samhället måste skydda dessa medborgare. En sån inställning kommer naturligtvis inte att leda någonstans då symtomen så uppenbart har en annan botten. Ändå har samhället till viss del gått på de drabbades upplevelser och man har så kallat ”elsanerat” offentliga lokaler för miljontals kronor.

 Tidigare skrev Mats Reimer om ett elsanerat undersökningsrum i Falköping som kostat 1 miljon kronor och använts av en patient under 8 månader.

Så vad hjälper då? Det enda som idag har visat sig ha effekt är kognitiv beteendeterapi (KBT). Rubin och medarbetare har tittat på olika behandlingsformer för EHS och man kom fram till följande 4;

  • 9 studier undersöktes som behandlade EHS med KBT, skärmskydd, avgränsning av elektromagnetiskt fält, intag av antioxidanter och akupunktur.
  • Kvalitén på studierna var begränsade.
  • KBT är mer effektivt än ingen behandling.
  • De övriga behandlingarna kunde inte påvisa någon förbättring.

Slutsats

Det tycks som att bevisläget är klart. EHS får betraktas som en symtombild med framför allt psykisk bakgrund. Betyder det att man ska ignorera de drabbade? Nej, naturligtvis inte och det är här de drabbade ofta känner sig kränkta och påhoppade. Bara för att en symtombild har psykisk bakgrund betyder det inte att den inte ska behandlas. Men, den kan naturligtvis inte behandlas om man inte erkänner den verkliga orsaken till problemet. Här har vården en stor utmaning i att hantera dessa patienter som idag känner sig förbisedda och ignorerade, vi måste jobba på ett sätt att bemöta dessa så att de kan få korrekt vård och inte behöva slå sig i slang med paranoida konspirationsteoretiker som inte gör ett jota för att hjälpa de drabbade utan tvärtom utnyttjar de drabbade för att gynna sina egna syften.

  1. Ziskin MC. Electromagnetic hypersensitivity: a COMAR technical information statement. IEEE Eng Med Biol 2002;21:173-5
  2. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/12194895
  3. Rubin, James; J Das Munshi J, Simon Wessely (March–April 2005). ”Electromagnetic hypersensitivity: a systematic review of provocation studies”. Psychosomatic Medicine 67 (2): 224–32
  4. Rubin GJ, Das Munshi J, Wessely S. A systematic review of treatments for electromagnetic hypersensitivity. Psychother Psychosom. 2006;75(1):12-8.

4 responses to “Varför så känslig?

  1. Bland dem som anser att elöverkänslighet är en vetenskapligt påvisad sjukdom hänvisar ofta till BioInititiave-rapporten, http://www.bioinitiative.org/freeaccess/report/index.htm, en över 600 sidor lång rapport där ett par svenskar finns med som författare. Kvaliteten på denna rapport kan diskuteras. De listade tio skälen för oenighet mellan experter på sidan 10 av sammanfattningen innehåller en del påståenden där nr 1 och nr 3 gör att åtminstone jag tvivlar på resten. Samma punkter tas upp i inledningen av en kritisk granskning av BioInitiative-rapporten, http://www.emfandhealth.com/Criticism%20Bio-Intitiative.html men kritiken är mycket mer omfattande än så.

    De som inom offentlig förvaltning handlägger ärenden som rör elöverkänslighet som vore det en erkänd diagnos borde åtminstone ta sig tid att läsa inte enbart det som elöverkänsliga sätter i händerna på dem utan också läsa kritiken av vad de använder som beslutsunderlag.

    • Riktig Medicin

      Hej Annika!

      Ditt inlägg hade tyvärr hamnat i spam-korgen.
      Jo, jag har sett den där rapporten innan och kritiken av den. Den slängs då och då fram i diskussionerna.
      Jag håller med om vikten av att finna balanserad information när man arbetar inom offentlig förvaltning. Ibland kan man känna en viss ursäkt om man inte är så insatt i ämnet men du har ju med all önskvärd tydlighet visat att det snarare berott på ett ointresse av att balansera informationen och att man i väldigt stor utsträckning litat på självutnämnda experter.
      Återigen, tack för din insats i detta, starkt jobbat!

  2. Pingback: Senaste modediagnosen? Hypothyreos typ 2 | Riktig Medicin

  3. Jag har gjort många tester för att se om Gud finns, men jag har inte fått ett enda bevis. Han svara aldrig så därför finns han inte förmodligen.

    Jag skulle också vilja få en test genomförd på psykosomatiska sjukdomar. Jag skulle vilja att de som åberopar detta satte sig ner och själva försöka framkalla sjukdomar i sina kroppar. Om de inte kan klara av detta så finns det heller inga psykosomatiska sjukdomar då inte ens de ”staka och duktiga” klarar av det. Fast de som klassas som havandes psykosomatiska sjudomar kanske har speciella förmågor, å då kanske de kan böja skedar och stanna tiden med sina mentala krafter.